|
Berättelse från fotoäventyr
Örnspaning i den djupa Dala-skogen
Uj vad tidigt klockan ringde!
Fyra på morgonen är synnerligen inte min tid på dygnet!
Upp kom jag o det med en väldans fart för nu var det äntligen dax för det jag väntat på.
Örnspaning!
Halv sex satt jag mig i bilen för färd mot Leksand där vi skulle möta upp resten av gänget.
Redan vid utfarten från gården höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen.
Ruskigt halt väglag o dimma lika tjock som filmjölk. Hur skulle det här gå?
Det var bara att hålla tungan rätt i munnen o köra mycket mycket försiktigt.
När jag kom fram i Djurås höll det på att gå rakt fram i rondellen trots att jag körde max i 30 men jag drog till lite i handbromsen, fick en lämplig sladd, så var jag på rätt köl igen.
Framme vid Leksands Fågelklubb inväntade vi resterande bilar för att åka vidare mot skogen o de stora örnarna.
Efter ca en halvtimme på kringelikrok vägar som på så när var oplogade kom vi äntligen fram.
Ut med all utrustning, kameror, kikare, stativ, stolar o fika. Givetvis var vi alla klädda i extra tjocka kläder o skor o skulle nu pulsa ut i den meterdjupa snön fram till gömslet.
Innan vi började gå fick vi information från ledaren Bogdan Persson om hur försiktiga vi var tvugna att vara. Smyga så gott vi kunde, undvika att bli sedd o absolut inga fingrar eller stirrande ögon genom skynket.
Ju närmare vi kom gömslet hörde vi korparna föra mycket oväsen.
Tyst o försiktigt plockade alla fram våra saker o trädde varsamt objektiv o kikare genom de små gluggarna.
Jag zoomade in allt vad som gick o fick syn örnen i sökaren. Där, 120 meter längre ut på myren satt den redan o åt för fullt på utfodringsplatsen.
På något vis känner jag en enorm vördnad o respekt inför möten med de mäktiga fåglarna.
En svunnen tid. Urskog och frihet.
Den tjocka dimman i den tidiga gryningen förstärkte intrycken av den magiska stunden o jag glömde all tid o rum.
Med ett ryck blev jag genast varsam på korparnas kraxande o flaxande.
När en örn är på ingående lyfter korparna med ett enormt ljud. Då vet man att nu...nu är de på gång.
Korparna är perfekta varningklockor.
Örnarna utnyttjar också korparna genom att låta dem äta först o försäkra sig om att det är riskfritt o utan faror.
Efter bara en kort stund var där plötsligt fyra kungsörnar som kivades om maten. De ömsom åt o ömsom flög iväg för att återvända o bråtta ner konkurenten i snön så att det yrde.
Med vingspann på två meter var det mäktiga scener att beskåda.
Vi satt alla på helspänn o så fort det blev lite liv o rörelser hördes kamerornas smattrande ljud. Man ville ju ha de där fina bilderna när de antingen slog om maten eller när de kom glidande jäms med marken för att slå till.
Någon fotograf önskade att det hade varit gassande vintersol i stället men hur många sådana bilder har man inte sett? Perfekt ljus, perfekt skärpa med en vacker örn i perfekt komposition.
Personligen tycker jag att örnar i kraftig dimma hör ihop.
Det blir liksom lite mer effektfullt men det ställer samtidigt högre krav hos fotografen om kamerainställningar osv för att bilderna inte ska bli mörka o suddiga.
Efter en så där fyra timmar hade de flesta örnar ätit sig mätta o vi började känna av att vi suttit stilla alldeles för länge.
Minneskort var fulla o batterier var nästan slut.
Sakteliga packade vi ihop våra saker för att återvända till bilarna.
Allt som allt fick vi möjligheten att se sex olika kungsörnar var av fem kända o en okänd.
En fantastisk upplevelse som vi alla kommer att bära med oss en lång tid framöver!
//Vid tangentbordet Marie Gillander
© Marie Gillander
© Marie Gillander
© Marie Gillander
© Marie Gillander
Sahlins Strutsfarm i Borlänge
En vacker lördagsförmiddag drog färden mot strutsfarmen.
Den som provat på fågelfotografering vet hur svårt det kan vara men hur i all sin dar tar man tilltalande bilder på strutsar???
För det första är de ju så enormt stora o för det andra, hur får man plats med en struts på en o samma bild??? Jo backa tjugo meter ungerfär...!
Detta var helt klart en utmaning. Jag kom att tänka på att någon sa till mig en gång att den största utmaningen är att ta tilltalande bilder på mindre vackra ting.
Sagt o gjort.
Här skulle tas tilltalande bilder på mindre vackra djur.
Först så hade jag inte en blekaste aning hur jag skulle gå tillväga. Jag bara tittade o studerade de många o långa halsar med stora bruna ögon o enorm näbb. De var lika nyfikna som jag men man fick passa sig för att gå för nära då de gärna nöp tag i kläderna, håret eller mina solglasögon jag som vanligt har på huvudet.
Tog ett antal bilder på måfå men fick liksom inte till det. Efter ett stund gick vi in i butiken o där fanns nog allt o lite till vad man kan göra av strutsar o strutsägg.
Jösses vilka saker! Kan ni tänka er en underbart doftande tvål kanske? Fråga mig inte vad den var gjord av men något med struts var det i alla fall.
Det hängde lampor, dammvippor o mobiler från taket. Skärp, plånböcker, stickade halsdukar med fjäderboa, handmålade ägg, värmeljushållare.
Hemgjord glass, bakverk, matpajer, hamburgare o kött i frysdisken av alla de slag o mycket mer.
Jag beställde en paj med strutskött o gick ut i solen för att avnjuta delikatessen. Det ångrade jag inte! Mmm...så gott! Så välsmakande att jag dessutom köpte en till o en hel rökt filé att ta med hem.
Medan jag satt där o funderade fick jag lite idéer om hur jag skulle få till lite bilder. På med kameran igen o den här gången kändes det bättre. Inspirationen kom smygande o till slut blev jag rätt nöjd med resultaten.
Sedan var det hemfärd för att studera bilderna i datorn o jag hoppades att min strategi hade fungerat. Med cirka 400 bilder måste väl det bli någon? Eller?
Att ta tilltalande bilder på mindre vackra ting är svårt, men det var kul att upptäcka att de mindre vackra tingen var rätt så söta egentligen!
Vid tangentbordet
//Marie Gillander
För fler o större bilder klicka här
Furuviksparken i Gävle
Lördagen den 5 september bar det iväg mot Gävle o Furuviksparken.
Vi alla såg fram emot en stillsam o skön dag med massor av härliga fototillfällen. Det regnade en aning när vi satt oss i bilarna men ju närmare kusten vi kom desto bättre blev vädret.
När vi väl var framme fick vi oss en stor överraskning! Vi hade tänkt att så här sent på säsongen skulle det säkert vara lite folk med fritt utrymme för fotografering. Men nej då…
Hela Gävleborgs Kommunal, 7000 medlemmar med familjer hade fått äran att gå på Zoo!
Parkeringen var proppfull o bussar så långt ögat nådde.
Jaha…Det var bara att snällt ställa sig i kön o se glad ut.
Men väl inne så var det inte så illa som vi först trodde. Visst var det familjer med barnvagnar o trillor men trängseln som vi befarade uteblev.
Solen tittade fram o vi började vår upptäcktsfärd runt parken.
Den underbara grönska som planterats är häpnadsväckande vacker, små gemytliga gångvägar o osynliga högtalare med svag musik som får en o tro att man klivit in i sagorna värld av Astrid Lindgren.
Lagom vi kom in var det dags för schimpanserna att få mat o lika förväntansfulla som alla barnen hoppades vi att vi hade placerat oss rätt för se så bra som möjligt o förhoppningsvis få till några fina bilder.
Ing-Marie (tror hon heter så) kom ut med alla hennes vänner o i hennes famn satt en liten liten unge som kommer att introduceras in i schimpansflocken efter hand.
 
Det delades ut mat i form av frukter, hårt bröd o saftflaskor o under tiden schimpanserna samlade på sig av det goda gav Ing-Marie oss massor av information om bl.a. hennes arbete, rangordning inom flocken, vad alla heter o hur gamla de var, hur det är att ha en liten unge på armen, schimpansernas utsatta situation i världen o hur Furuviksparken arbetar inför problemen.
Mycket intressant att få ta del av!
Efter det gick vi vidare till Lemurernas land. Men om jag personligen är väldigt morgontrött så är det ingenting mot vad dem här var! Klockan var runt halv ett o de satt fortfarande inne o snarkade o sov. De hade absolut ingen lust att gå ut o busa i det fina vädret. Så vi fick sonika studera dem genom fönstret medan de sussade vidare.
 
Jaja..det fanns flera djur…
Vittoffsade Silkesapor! Dem var det fart på. De bodde i ett litet hus o där fanns en liten lucka så de kan hoppa ut i det fria. Alltså inga galler här inte. De höll sig i rönnbärsträden utanför o var ruggigt svåra att fota.
Kvicka små rackare o miljoner kvistar i vägen men de var roliga att se på för de är såå enormt söta o så små att de får plats i din ena hand.
Gibbonaporna har en alldeles egen ö med träd, klätterställningar, linor kors o tvärs o med vatten runt som var en idealisk miljö för änderna som simmade runt där i.
Gibbonaporna såg för härliga ut med sina låånga armar o ben o den blonda fluffiga pälsen. De for omkring o jagade varandra o såg ut att njuta av livet. Otroligt viga o smidiga.
På marken satt en hona med en underbart söt liten unge med stora ögon. De tog det lite lugnare o poserade villigt framför oss som stod på en brygga ut i vattnet. Fotoförhållandena var idealiska. Många bilder blev det i det fina motljuset.
Vi hade nu varit där ett tag o magen började kurra o vi traskade iväg för att leta reda på något mysigt matställe. Parkerade oss ute i en lummig liten bakgård o fick trevligt sällskap av en vacker påfågel som spatserade runt bland caféborden.
Givetvis fick han smaka lite bröd o som tack för det släppte han en sån där lång o färgglad stjärtfjäder som alla vill ha. Den fjädern finns numera hemma hos migJ
Mätta o belåtna fortsatte vi turen bland minigetter, minihästar, hängbukssvin, fjällkor, skånegås o alpackor.
Mot de stora orangutangerna.
Om ni aldrig sett någon i verkligheten förut så kommer ni att bli överraskade över hur stora de är o speciellt den enorma hanen. Jösses vilket ansikte!
 
Kan ändå inte förundras över hur lika vi faktiskt är. Om man får kalla det mänskliga drag. Finmotoriken i deras fingrar o ansiktsuttryck. De gjorde helt klart intryck på mig att få ögonkontakt med dessa varelser. En upplevelse utöver det vanliga.
Där i parken finns en väl utvald sammanblandning av djurarter. Vid sidan av orangutangerna befann sig bergsgetter, emu o berguvar som gömde sig bland lövverket.
I en annan del fanns känggururna som vi fick visa hänsyn till för de hade företräde när de kom hoppande över den stig vi gick på.
Människor i alla åldrar vandrade sakta, sprang fort, skuttande o stojade, åt på något gott o såg ut att ha en skön dag i Furuviksparken.
   
Förutom de som väntade på sin tur i toalettkön förstås.
Kamelerna var många o i olika åldrar o vi kom en av dem väldig nära. Har aldrig reflekterat över hur mjuk päls o vackra ögon de har.
De sista äventyret vi hade kvar att gå in i tropikerna tittade på de djur som krävde lite mer värme o högre luftfuktighet. Pust vad varmt det var där inne!!!
Men de som trivdes var en annan art av dvärgsilkesapor, ormar av olika slag, spindlar, ödlor, pirayor, sköldpaddor o kajmaner.
  
Väl ute i den friska luften igen hade klockan närmat sig 17 tiden o det var dags för hemfärd. Tänk vad tiden gick fort o visst kändes det i benen att man gått runt hela dagen.
På väg ut kikade jag lite extra på blommorna o växterna o fick se ett högt grässtrå sticka upp lite på sidan om. Kunde inte låta bli att fota det.
Det blev den sista bilden för dagen. Byt batteri blinkade rött på displayen…!
Se fler bilder o i större format, klicka här
Vid tangentbordet
// Marie Gillander
Fjärilshuset i Haga
Efter många om och men var vi äntligen framme i Haga.
Alla var vi lika entusiastiskaför att komma in och se alla dessa exotiska insekter.
När vi väl var inne fick vi nog alla en smärre chock! Men hu så varmt o fuktigt det var!
25 plus grader och luftfuktighet på 100% fick oss att fundera på hur det här skulle gå.
Våra kameror blev lika överraskade som oss. De immade igen totalt.
Måste säga att min entusiasm försvann lika fort som linsen blev blöt. Och sen tror jag alla Stockholms mammor med sina barnvagnar var där.
Men men...nu var vi här och då får man göra det bästa av situationen.
Jag gick omkring och försökte få syn på några fjärilar. Men det var inte lätt i denna djungel av gröna växter och vattenånga.
Efter ett tag började mina ögon att ställa in sig och jag såg dem helt plötsligt.
Jag tror min kamera tänkte lika dant för nu hade den också vant sig vid klimatet och jag kunde se genom linsen och till och med fokusera.
Men uj vad svårt! Dåligt ljus och de flygande insekterna ville inte sitta kvar på ett och samma ställe. När jag väl fick syn på en vacker fjäril smög jag försiktigt fram med lincen...o....där kom en barnvagn rullande....o så var den fjärilen borta.
Svetten lackade i pannan och kläderna klibbade fast på kroppen men jag gav mig inte.
Jag skulle få till någon bild i alla fall.
En miss jag gjorde var att ha makrolinsen. Det var helt enkelt för svårt att komma fjärilarna nära för att få en bra bild.
Jag skulle ha haft min trogna vän 70-300 med fuskmakro på. Vågade inte byta heller pga att jag var rädd för att få fukt i kamerahuset. Så jag fick bita i det sura äpplet.
Plötsligt fick jag syn på något i ögonvrån....vad var det som sprang förbi min fot?
Nämen...den minsta lilla vaktel jag sett!
Max en decimeter hög! Och det var en höna! Kycklingarna var ännu mindre!
Jösses vad gulliga de var. Men de var också tyvärr lika svåra att fota när de sprang omkring där under på botten av djungeln.
Det fanns inte bara fjärilar och vaktlar.
I rummet bredvid var det flera dammar med stora och färgglada karpar. Exotiska växter, papegojor, giftiga grodor, ödlor och ett saltvattensakvarium.
Jag gjorde mina försök till att fotografera men som sagt, det var svårt med fel optik.
När vi väl hade varit där några timmar fick det vara nog med svettandet och trängseln bland barnvagnarna.
Vi tog oss ut i den friska luften, tog en snabb fika och gick till bilarna för hemfärd.
Men trots allt tror jag att vi alla var lika glada för att få ha tagit del av resan och vi blev helt klart en erfarenhet rikare.
Om jag får frågan om jag skulle vilja åka igen så skulle jag inte tveka alls.
Men med mitt 70-300 optik på kameran och i shorts o T-shirt.
//Marie
Se fler bilder här i Galleriet
 
 
  
Tvärstupet igen!
Eftersom vi inte hittade till Tvärstupet sist vi var på våran fotoutflykt blev jag tvungen att åka dit för att leta reda på vart det låg.
Visst fann jag rätt väg till slut och jösses vilken stigning det var. Promenaden dit var inga problem men väggen upp på toppen var nästan lodrät. Jag kämpade mig i alla fall upp o vilken utsikt! Jag såg flera mil bort!
Tyvärr kom det en rejäl regnskur precis när jag var på toppen så det blev inte så många bilder just därifrån. Men jag hade både tele, vidvinkel o makrot med mig så det blev blandad kompott från färden.
Det jag gillade mest var nog den helt orörda skogen omkring. Allt fick ha sin lilla gång.
Gammla träd som rasat för många år sedan låg kvar hade en fantastisk biotop runt sig o med mjuk grön härlig mossa överallt.
Allt som allt tog min lilla skogspromenad nästan fyra timmar att gå. Men vad gjorde det, jag fick fira nationaldagen den 6 juni med att göra det jag allra mest tycker om, att vandra i naturen o upptäcka oaser som jag inte visste fanns.
//Marie
Se fler bilder här
Medeltidsmarknaden Leksand
En upplevelse av det lite ovanliga!
Det är inte varje dag man få chansen att möta järnsmidande vikingar, vackra prinsessor, fogdemän och Riddare Stålhandske!
Men det gjorde jag i söndags i strålande solsken.
Jag låter bilderna från tala för sig själv. // Marie
Se flera bilder klicka här
Till bildgalleriet
Tvärstupet
Efter en hel dags regnande började solen äntligen titta fram, alldeles lagom till att vi skulle ut på äventyr. Hastigt och lustigt packades ryggor med fika och all utrustning.
Peo, Bertil, Jacek, Carl-Arne, Kerstin, Maria och jag studerade kartan noga och konstaterade att vi skulle ta en annan väg dit för att slippa gå så långt. Det lutade trots allt uppför och ingen av oss har den bästa konditionen.
Sagt och gjort, vi drog iväg och alla var glada inför turen.
När vi väl var framme blev vi lite mer tveksamma över vårat beslut.
Vart gick stigen? Var det rätt eller skulle vi ha åkt lite längre upp och provat en annan?
Vi valde en som såg bra ut och började vandringen uppför. Och uppför det gick!
Efter en stunds vandring började vi bli mer och mer fundersamma om vi verkligen var rätt.
Vi såg oss omkring i omgivningen. Vi vek av stigen och gick uppför mot en bergstopp för att kanske få en hum om vart vi var.
Kerstin som hade spring i benen gick vidare uppför och kollade läget men allt hon såg var ungskog runt om. Nej, vi hade gått fel.
Hur kan det vara möjligt? Att inte hitta ett högt stup?
Men så var det!
Tog fram kartan igen och försökte lokalisera oss men vi var helt enkelt på fel ställe.
Vi alla blev nog lite snopna över situationen men vi tog fram fikat och tittade på den lilla utsikt som fanns nedanför.
Efter en stund packade vi ihop våra saker och återvände ner på stigen. Väl framme tog vi bilarna och åkte ännu längre upp på grusvägen men det gav ingen som helst indikation på att vi skulle tagit en annan stig.
Nåväl, nästa gång jag tar med mina fotovänner på utflykt skall jag studera kartan bättre och bege mig dit själv först för att försäkra mig om att vi hittar.
Nu så här i skrivande stund måste jag säga att situationen blev lite komisk.
Vi hade i alla fall tur med vädret!
På vägen hem stannade jag och Jacek vid en liten tjärn som vi skymtade bakom träden. Klockan var ju närmare tio på kvällen och det var sagoligt vackert med dimman som låg tät över vattenytan.
Så gott folk, det blev inga bilder från något Tvärstup men, här kommer två från den lilla tjärnen som får bli dagens bilder från vårat äventyr i skogen.
//Marie
BorlängeFotoklubb©Copyright2009
www.borlangefk.se
E-mail: borlangefk@passagen.se
Borlänge Fotoklubb
C/o CarlArne Östlund
Åkertegsgatan 3
784 65 Borlänge
Postgiro 34 53 51 -1
|